måste nypa mig i armen

Ibland upptäcker jag att jag nog måste nypa mig i armen.. i 2 dagar har jag nu vandrat hela raka vägen in på Konstfack...och ingen har stoppat mig!:D För jag går visst där! För andra kanske det inte är så stor grej men för mig är det verkligen det! Jag kommer ihåg första gången jag hörde talas om Konstfack. Det var min bildlärare i 8:an, den excentriske och kontroversielle George som rev sig i huvudet och satte sig ner brevid mig på lektionen.

- Du, jag ska fan i mig se till att du hamnar på konstfack...våga det! du ska gå där! var ingen feg skit som blir osäker och rädd för konstnärsyrket. Du hör hemma där!

Där och då sådde han ett frö i mig...en förhoppning att man faktiskt kunde bli nåt, få utlopp för det man har inom sig och kommunicera med de här bilderna som snurrar i huvudet

Det kanske är hans ord som har ekat i mitt huvud alla de här gångerna jag har "avvikit" från min passion. Att jag är en feg skit som inte vågar. Men nu är jag där, kanske inte rikigt som jag först drömt om, att få utöva konsten fullt ut...Jag läser ju Bildpedagogik genom lärarprogrammet, men likväl...jag är där!

Första dagen försökte våra lärare ta ner oss på jorden, sänka prestationsångesten och den här ivern över att man gick där...Det finns en risk att allt låser sig och man inte kan leverera några resultat. Det märktes att många i klassen gick igenom det idag -jag också -när vi fått vår första uppgift i "konceptuell gestaltning"...det sa mig inte så mycket alls faktiskt.

Men så började min duktiga, inspirerande och goa lärare Pia berätta att det är när man utgår från ett objekt och ger det en annan använding, eller en annan betydelse...inte bara en annan funktion, utan kanske mer ett annat uttryck. Man lägger till något och vips så associeras grundobjektet till något annat! Här är ett så himla bra exempel på hur en konstnär gjort, han utgick från sneakers och här är resultatet....mitt återkommer jag med senare!